B! B! B!

BBB Live in Stavanger 2013 (Foto: Karina W. Gytre)

 ________________________________________________________________

BBB på Magnetfestivalen i Vara 2015


Konstmusiken behöver verkligheten. Den vanliga, pågående verkligheten med sina öppna meningsprocesser, orosmoment och samtal som plötsligt tar oväntade vändningar. När konstmusikfestivalen Magnet, som annars huserar i Vara konserthus, gör ett tillfälligt besök på det anrika konditoriet Nordpolen sker något som kan påminna om polarresenären Andrées nödlandning på ett fält strax utanför Vara sommaren 1894, under en provflygning med luftballongen Svea.
På andra våningen av konditoriet, i ett av hörnrummen intill det gamla pianot som pryds av tre isbjörnar i porslin, har kvartetten Björn Berg Borg slagit sig ned. I en kombination av röstklanger, elektroniska bearbetningar och spel på kaffekoppar, teskedar, degbunkar och drinkpinnar, skapas en kafémusik som är försiktigt undersökande och samtidigt en hyllning till själva platsen. Den experimentella improvisationsmusiken har nödlandat, men den befinner sig i samspel med de vanliga kafégästerna och tränger sig inte på som om den vore viktigare än det som ändå äger rum kring borden.
Efter ett tag infinner sig en sällsam koncentration. En mild melodikänsla som tycks höra ihop med andra, liknande gammaldags platser, trots att det inte spelas några regelrätta kompositioner eller ens något som påminner om vanlig musik.

Magnus Haglund
Göteborgs-Posten 4 oktober 2015
________________________________________________________________

Katten spinner inte bara när den är glad och nöjd utan även när den till exempel skadat sig, när den föder eller är väldigt rädd. Spinnandet åstadkommer en vibration mellan 25 och 150 Hz och undersökningar visar att frekvenser i detta område har en terapeutisk effekt. De är smärtstillande och underlättar andningen. Katten har helt enkelt en inbyggd förmåga att bota sig själv.

2014 hänger Makoto Oshiro en tråd över ett rör i taket som i andra ändan är fäst i ett högtalarmembran vars signal är så lågfrekvent att inget hörs. Men tystnaden kan avläsas i trådens flämtande svängningar, som en insektsvinge mitt i rummet.
2014 ser jag stela, rundhyllta gubbar vrida och vända sig med små, synkroniserade variationer till Gagaku musik framförd vid en utomhuskonsert i Nara. Långt ifrån dansens så vanliga domptering av kroppen. Jag tänker att det här, det här är i framkant!
Publiken består av ett femtiotal pensionärer utspridda på filtar i gräset.
2014 befinner jag mig än en gång på Viktoriaskolan där jag för 15 år sedan jobbade som diskare i köket. I lokalerna, som jag så många gånger torkat rena från köttfärsskvättar och intorkade gurkskivor, huserar numera klubben Entra. Matti Ollikainens bedövande vackra pianosolo lyfter mig upp ur pulvermos och brunsås. Följande dag recenserar han konserten på sin egen blog och är inte nådig i sin självkritik.
2014, under en duokonsert med Shuichi Chino på Ulrichsberger Kaleidophone, lägger plötsligt Tristan Honsinger ifrån sig cellon och tar ett varv runt scen. Innan publiken hinner förstå att upptåget är en lös tråd så har Tristan letat sig tillbaks till sin cello och konserten fortsätter som om det som just hände aldrig riktigt hänt.
2014 driver jag och Matilda Nordenström ett galleri för samtidskonst och ljudinstallationer i Falköping med ambitionen att locka till nyfikenhet i en tid då intoleransens vindar blåser i politiken. Av en slump ligger galleriets lokaler vägg i vägg med SD:s lokala partikontor. Vår sista utställning heter ”Landmassiven rör sig, allt ristat i damm” och sannerligen, efter SD:s jordskredsseger i riksdagsvalet städas våra lokaler ut och som genom ödets ironi bereds där plats för deras expansion.
2014 firar Christian Wolff 80 år på Ny Musik i Borås. Hans solospel visar vägen, förstrött och befriat från yviga gester. Ett svenskt Dream Team av musiker framför hans verk som hemma på mammas gata. Stycket Exercise 4 från 1973 är irriterande enkelt. En serie melodiska fragment som det står vem som helst fritt att plocka upp och övriga fritt att hänga på. Magert på pappret, men oj vilken rik musik som porlar fram.
För tio år sedan ritades min musikaliska karta om efter ett besök på Uchiage-festivalen i Berlin. Den reduktionistiska estetiken runt ”onkyokei” stod då i zenit, vars karga ideal drogs till sin spets av gitarristen Taku Sugimoto.
2014 inventeras det japanska avantgardet än en gång vid festivalen Multiple Tap på Café Oto i London. Nu staplas det stolar och vrids upp klockor, sparkas på skivspelare och klättras omkring. Kort å gott, det chansas hej vilt och devisen tycks vara: No risk, no music.
Inte när, vad eller hur. Utan insatsen! Vad ur?!
2014 spritter Lena Junoff fram ”Take the A Train” på Spättans Antikvariat i samband med att hennes självbiografiska receptbok ”Primadonnan från Hisingen” släpps. Med recept som "Sprängd glögganka med apelsinjuice och svampragu" och "Junoffs mikrospätta" kvalar denna 72 åring ledigt in i avantgardet.
2014 sitter Taku Sugimoto i en fönsterlös källarlokal i Tokyo och han viker allt jämt inte en tum från de glesa flageoletterna och sitt tidtagarur. Men här märks inget däst vilande på gamla lagrar utan varje droppe ljud är här och nu under denna rörande och djupt mänskliga konsert till tystnadens lov. Vi är sju personer i publiken varav en sover sött på första rad. Samma kostymklädde herre dyker senare upp på en av mina konserter och somnar som ett barn även denna gång.
Jag vill gärna tänka på musiken vi spelar då som en spinnande katt i hans knä


 -Min årskrönika 2014 i nätmagazinet Sound of Music-



________________________________________________________________








Foto: Naima Ribbing
Henrik Olsson lägger sista handen vid åskmolnet som svävar strax under taket i installationen med titeln BjörnBergBorg. I källarvåningen på Galleri Sho ställer Johan Arrias ut sin ljudinstallation Sound of Wall II. Utställningen pågår till och med den 20 april.

Experimentellt på galleri Sho

28 mar 2014 10:00
Konst. Ett retrospektivt collage av föreställningen BjörnBergBorg signerad Henrik Olsson har vernissage på Galleri Sho på lördag tillsammans med Johan Arrias ljudinstallation.
Den experimentella dockteaterföreställningen BjörnBergBorg har Falköpingskonstnären Henrik Olsson turnerat med i flera års tid. Nu har den landat i en lite annorlunda form på Galleri Sho.
- Det är ett rumsligt collage, säger Henrik Olsson och beskriver de olika elementen i form av dockor, scenografier, texter, bilder och ljud som tillsammans utgör en helhet.
Komponenterna björn, berg och borg bildar centrum i rummet och på väggarna finns teckningar, texter och kompositioner.
I galleriets källarvåning finns Johan Arrias ljudinstallation Sound of Wall II, ett verk som inspirerats av konstnären Sol Lewitts Wall Drawings. Arrias har utifrån en egen teckning skapat en musikalisk realisation, som i den version som nu ställs ut på Galleri Sho också är interaktiv.
Johan Arrias studerar på Gotlands tonsättarskola men gästar nu Galleri Sho i uppväxtstaden Falköping.
Båda konstnärerna finns på plats i galleriet i samband med vernissagen på lördag då det också blir konsert med experimentell folkrock på repertoaren. Det är den fransk-amerikanska trion Powerdove som gör ett stopp i Falköping under sin Sverigeturné.








 ______________________________________________________________________________



Oerhört analoga kassettbolaget Quaset presenterar stolt sin senaste release:



-en ljudbaserad dockteater med experimentell musik, profetiska fabler på vers
och arga djur i dunkel belysnin
g-

Andreas Backer (Oslo): röst, text
Vilhelm Bromander (Sthlm): kontrabas

Daniel Karlsson (Berlin): elgitarr, elektronik, modulatorer och objekt
Henrik Olsson (Slöta Lerum): slagverk, elektronik och objekt


Texter, kompositioner, dockor, teckningar, koncept och idé: Henrik Olsson




Screentryckt omslag, klippdockor, numrerad röd kassett.

Quaset 004
 50 cassettes
60 sek + shipping
To order email : info (at) quaset.se

____________________________________________________________



Om BjörnBergBorg:

"Under en längre vistelse i Portugal 2009 föddes idén och jag påbörjade arbetat med bild-, text- och ljudverket BjörnBergBorg, sedan dess har projektet befolkas med en mängd djur, stämningar och miljöer. Ett antal disparata texter sätter musiken och händelserna i dunkel, symbolisk relation till varandra. En drömlik berättelse växer fram ur en serie lösryckta scener. Sammanhang skapas mellan ljud, ljus och texter. Mellan en tjuvaktig krabba, ett fasligt oväder, en droppande grotta och en vilsen björn. Kanske kan man likna dessa scener vid grafiska notationer som förstorats upp och blivit tredimensionella. En ljud- och ljussatt händelse i ett nedsläckt rum"


-Henrik Olsson-






_________________________________________________________________________________

Recension ur Gävle Dagblad 28e april 2011:

 

Likt en våreld... och nästan lika konstnärligt som fotograf Gun Wighs bild blev det när Björn Berg Borg spelade likt distade, shamanska Nallar.
Distade, shamanska Nallar!

Å, Björn Berg Borg!

IDKA Spegeln

Björn Berg Borg:
Andreas Backer: röst, text, bas- och strupsång, skönsång och skrik
Ville Bromander: kontrabas
Henrik Olsson: slagverk, dockor, elektronik och objekt
Daniel Karlsson: elgitarr, elektronik, modulatorer och objekt

Ett projekt de själva beskriver som ljudbaserad dockteater med experimentell musik, profetiska fabler på vers och arga djur i dunkel belysning. Föreställningen är till stora delar improviserad och de mycket olika konsertlokalerna under turnén har inspirerat till allt ifrån vådlig akrobatik med brutna revben som följd, till mer stillsam poetik.

Här ger Spegelns stora scen och förträffliga ljudtekniker inspiration. När vi kommer in i salongen, efter att ha lagt frivillig entréavgift i sparbössa i form av en ko, är ridån fördragen. Ett lågt bord med rostfria bunkar, vinterlandskapstårta i frigolit på roterbar cymbal och ett fritt vajande spikband mitt på scenen. Till höger ett högt bord med ett korthus och till vänster sticker en björn upp huvud och ram ur golvet, belyst med en röd lampa. Småningom tonas den elektroniska baklängesrytmen ner och ersätts av ett högt elektroniskt brum, ljuset släcks. En spöklikt lysande bläckfisk dansar ut över scenen, fäst i osynlig lina. I övrigt är det totalt mörkt och så förblir det föreställningen igenom, förutom den sparsmakade och effektfulla belysningen från ett antal små cykellampor, vilka levererar såväl rött som vitt sken, blinkande och fast. Ridån går upp, ur mörkret lyset kontrabasens f-hål vita. En röd lampa vandrar in, avgrunden mullrar massivt.

Vi förs in i ett poetiskt mörkerland där sparsmakade textrader växlar med stämningsfulla ljudlandskap, det morrar, gnisslar, väser och kontrabasens sensträngar ljuder. Björnen har en trumstock i ena ramen och är med och spelar, rytmiskt, svajande och svinglande. Spikband kopplat till elektronik, kul instrument. En norrländskt vintrig stämning uppstår, det är som när jag var barn och vi åkte skidor på natten i månsken, en sådan stämning som aldrig uppstår här, söderut. Glassång, strupsång, ett moln som lyser, blinkar, fast efteråt säger någon det var ett virus. Sak samma, det blir en resa om björnens livsfilosofi, bergets beskydd, borgens ängsliga realism. En långsam rörelse i riktning mot fantasin, ur vilken verkligheten uppstår och drömmarna, som väcks ur hopplöshet. Lite långdraget stundtals, det gäller att lägga bort händelseförloppsförväntningarna och ge sig stämningen hän. Då blir det vinternatt och drömmagiskt med ljud som knorpar, sjunger. En liten helikopter far mot korthuset, men det rasar inte förrän en ilskröd krabba kravlar dit, surrealistiskt.
Stora klanger, distorterad elektronik, rysligt gnek och shamanisktiskt mässande, den fria formen är tydlig och stagas av textraderna som återkommer. Och hade det inte varit för ensemblens lyhörda musikalitet och stora koncentration hade det lätt kunnat tippa i det överpretentiösa – nu gör det inte det och jag går hem med mina vinterminnen, sådan vinter som inte finnes här, skogen full av gnekande skuggor och saker som inte syns, bara anas, och drivande månljus, varelser som tisslar, tasslar, ja det är så jag känner doften av renaste snö, hur den smakar från vantarna.

Camilla Dal



_______________________________________________________________________________________



Saga för vuxna. ”Björn Berg Borg – del 2” är en mörk upplevelse med mullrande konstmusik och en mässande röst som berättar björnens historia.
Henrik Olsson sits in a circle of a few chosen objects, waiting, concentrating, and then dancing around among them, barely touching something here something there, thus making these objects sing, in an unexpected way. The way they sing and ring tends to build up an image in architectural terms. Also the liberal use of silence takes part as one of these solid building blocks. It looks like an inner model, a vision. His controlled yet organically disenveloping movements, this dancing or ritual patterns, tends to wonderfully emphasise the aspect of eroticism in musical improvisation, since what there is emerges suddenly out of the conjunction of smooth movement, touch and sound. Unafraid of waiting in silence, unafraid of clear and pure sounds, even unafraid of emerging raw harmony, his erecting this particular castle in the sky, is a conjuring act too, a poetic witch recipe at a modest oven, cooking up this strange mist that takes the shape of endless stairs, unusual angles and incredible little ornaments. Not to mention the frogs and little birds hiding in nooks, crevices and spandrels, squeaking, telling their weird anecdotes. And chaotic yet calm reflections of light and sound between these cloudwashed surfaces. Space.

-M.Forshage, the Terrestrial Cephalopod-

________________________________________________________________________



Recension ur Arbetarbladet, 29e april 2011

Hm, men åskmolnet gick hem!

• ”Björn Berg Borg – del 2”

Medverkande: Andreas Backer, Ville Bromander, Henrik Olsson och Daniel Karlsson.
Spegeln, Gävle, 26/4
 
Om 70-talets flummiga barnprogramledare hade sysslat med modern konstmusik, hade det nog sett ut ungefär som i ”Björn Berg Borg – del 2”. Konstmusikens distade, mullrande ljud kombinerad med dockteater.

Nu är visserligen inte ”Björn Berg Borg – del 2” barnkultur, och dockteater är en lös förpackning att klämma in denna upplevelse i.

Mörkret är kompakt på Spegeln, ljudvärlden som byggs upp nästan hotande. Så långt intet nytt i konstmusiken. Men så börjar en björn att spela med sina ramar. En krabba kilar in. Ett åskmoln, glödande vackert som en nebulosa, svävar ovanför våra huvuden. En berättarröst, som en sträng sagofarbror, mässar en text om björnen.

Orden och föreställningens delar – björnen, berget, borgen – är symboliska, förstår man, men för att gå in lite djupare krävs nog att man läser texterna på hemsidan, där JC Coopers ”Symboler” citeras. Det som går att urskilja från berättarrösten, tyvärr ofta dränkt i musiken, är ett slags polemik mellan fantasi i realism. ”Verkligheten skapas i varje björns fantasi / Men det skiter realisterna fullkomligt i”.

Konstmusiken livas onekligen upp av denna märkliga dockteaterinramning, en genre där ofta män utan rockstjärnekarisma gömmer sig bakom metervis med sladdar. Det svävande åskmolnet är en bild som bränner sig fast.

Kristian Ekenberg

_________________________________________________________________________________



BBB-cassette: covers screenprinted by hand



Texthäfte, medföljer ej kassetten



Screen-tryckt framsida, format ca A4




B!B!B!